Kapstaden närmar sig..

Godmorgon kära bloggläsare - jag hoppas att er vecka varit mycket bra!

Det känns som jag har nått en ny fas i mitt bloggande - en slags likgiltig känsla mot mitt bloggande. En stor del av denna likgiltighet beror mest på att livet här har blivit normalt - jag kanske till och med känner mig lite hemma - och det är ju jättebra! Det som inte är bra att en till stor del av likgiltigheten beror på att jag tycker att det finns alldeles för lite att göra här i Mafikeng. Det händer inte så mycket och finns inte så mycket att berätta om förutom när det händer något speciellt i jobbet eller någonting annat kul händer.

Skälet varför jag inte bloggar i Sverige är för att jag tycker det är ganska ointressant för människor på internet att veta vad jag gör i min vardag - då är det bättre att de frågar mig på andra sätt än en ensidig berättelse om the chronicles of Jonas - lite samma känsla får jag nu. Ibland känns bloggen som en semi-forced förtäljning av vad som händer här för alla de (de få?) i Sverige som läser bloggen - och så vill inte jag att det ska vara!

Naturligtvis kommer jag att fortsätta att blogga, samt uppdatera alla i Sverige om mina förehavanden - men jag tror att blogginläggen kommer att mer handla om eget intresse och speciella saker som händer här snarare än "Igår såg jag och jonathan på True Blood och lagade en jätte smarrig pastasås! Mums!" - I ain't doing it!

Då var det sagt! Vad har hänt i veckan då?

Jag har haft lite mer jobb att göra sista veckan - kanske i genomsnitt 1-2 timmars jobb på en dag, sjukt intensivt. Vi håller på att ladda ner material till telefonerna inför nästa termin - om allt ifrån evolution och osmosis till mänskliga rättigheter och Quadratic Equations! Ursäkta för att min gymnasieutbildning på engelska har invalidiserat mina kunskaper om svensk ämnesterminilogi.. Jag har bluetoothat ett hundratal videos till en telefon (för att vår nuvarande SD-kortsadapter gör så att korten blir skrivskyddade och därmed oanvändbara) och delat ut G och IG till de filmer som funkar/inte funkar, mest storleksmässigt, på telefonerna! Jag har jagat runt skolan efter de böcker som eleverna inte har lämnat in trots att skolan slutar på fredag - och börjar få en stor respekt för bibliotekarier. Det måste vara en av de mer ouppskattade jobben i världen - likt lärare och fotbollsdomare!

Förutom jobbet så har jag sett ganska mycket på fotboll, spelat väldigt mycket Squash (vann nästan mot Jonathan en dag, vi spelade lika i set även om han vann båda matcherna!) och spelat en del dator! Det kanske är bra för mig att ha så mycket tid och så "lite" att göra. Egentligen finns det ju otroligt mycket saker att göra, det är bara inte lika, för mig, intensivt och intresserande som de saker jag gör på fritiden i Sverige. Tror att det är bra att uppleva någonting helt annat, få perspektiv och tid att tänka som jag inte skulle fått annars.

En till positiv sak är att jag skulle aldrig spela squash om jag inte åkt till Sydafrika - och squash är vansinnigt kul. Det är nog veckans höjdpunkter!

I veckan så ska det annordnas en avslutningsmiddag med lärarna - lite i min och Jonathans ära. Jag tror att det kommer bli kul, fast jag kan inte undvika att vara orolig för att något kommer gå fel.. De lärarna som ska organisera är inte de skarpaste knivarna i lådan när det gäller organisation - fast vem är det! Förutom jag och Jonathan förstås.

In conclusion - är det bara fem dagar kvar tills jag får återse kapstaden. Det ska bli helt otroligt skön att få uppleva asfalt och gatuljus igen, träffa folk och ha något slags socialt umgänge med ett gäng människor - och träffa min älskade flickvän igen. Kapstaden blir en välkommen förändring, och jag och Mafikeng kommer att återses igen den 14:e Januari!

For now - peace out. Hoppas alla har det bra.

P.S. För alla som är ledsna över att jag inte bloggar lika mycket som ni skulle vilja (dvs mina föräldrar) - så tror jag att det kommer bli mycket mer bloggande i början av nästa termin. Det är då jobbet börjar på riktigt, och jag kommer ha spännande saker att berätta om utvecklingen av hela projektet - vilket kommer bli FÖRPILLANDE bra.

En viss radiotystnad kommer nog att uppstå i kapstaden också.. ;D

Love y'all!

/Jonas

Ny hemsida och fortsatt förberedelse!

Hej igen kära bloggläsare!

Nu har det inte blivit något bloggpost på 7 dagar igen! Jag tror att det kanske är bäst så. Just nu händer det inte tillräckligt mycket blogg-tastiska saker för att jag känner att jag med enkelhet lägger upp flera inlägg i veckan. Jag skulle kunna skriva kortare inlägg med mindre interessanta saker så som de små vansinniga eller kul sakerna som händer i vardagen,men jag känner att Facebook täcker det rätt bra, och att guldkornen uppstår mer klart i slutet av veckan...

Det känns som att de som läser min blogg nu har blivit en lojal skara människor.. Speciellt min mor & far som läser min blogg 20 minuter efter jag lägger upp en ny post - även om jag inte annonserar den på något sätt! Har ni inga jobb att göra?!

Skämt åsido - åter till the happenings of Mafikeng.

För det första har det varit en väldigt slö vecka. Vi har jobbat 07.00-12.30 Mån/Ons/Fre, och varit på internet caféet och jagat filmer, dikter, frågor, analyser m.m till telefonerna. Förberedelserna inför nästa termin är i full gång.. Nu har vi fixat alla dikter som Årskurs 12 ska arbeta med nästa år till telefonerna, vi har laddat över 20 matte-filmer - och har ett tiotal powerpoints i geografi.. Alla dessa saker tror vi kommer vara till jättestor hjälp för eleverna nästa termin. Det är första gången de på riktigt kunnat plugga hemma med material som de inte skrivit ner själva - vilket förhoppningsvist är banbrytande!

I mer ointeressanta nyheter har jag klippt håret, och jag har inte haft så här kort hår på tio år!

Killen med det tveksamma leendet är den Jonas you all love and know.

Min ömma moder ändrade drastiskt min filosofi gällande hårlängd efter den stora, spektakulära och sinnessjuka snaggningskatastrofen 2001. Sedan dess har jag mer varit såhär (och ursäkta mig för den slumpmässigt inlagda låten mitt i bloggposten - det borde nästan vara reglementsvidrigt!):



She asks me why, I'm just a hairy guy
I'm hairy noon and night, hair that's a fright
I'm hairy high and low, don't ask me why, don't know
It's not for lack of bread, like the Greatful Dead, darlin'

Give me a head with hair, long beautiful hair
Shining, gleaming, streaming, flaxen, waxen
Give me down to there, hair, shoulder length or longer
Here baby, there, momma, everywhere, daddy, daddy

Hair, flow it, show it
Long as God can grow, my hair

Let it fly in the breeze and get caught in the trees
Give a home to the fleas, in my hair
A home for fleas, a hive for the buzzing bees
A nest for birds, there ain't no words
For the beauty, splendor, the wonder of my hair

Flow it, show it
Long as God can grow, my hair


Åter till saken. Jag tänkte avsluta detta blogginlägg med en länk till hemsidan vi håller på att göra åt Mogakolodi, vår skola. Vi vill egentligen att någon på skolan ska driva den - men tills vidare blir det vi! Den är fortfarande lite knackig, men det är inget som inte tiden kan lösa!

http://www.mogakolodimasibi.org/ (Uppdaterade saker som vi gjort finns på Latest News samt Media!)


Det var nog det.. Det känns allmänt ganska bra här i Mafikeng. Det känns fortfarande lite overkligt och konstigt, men om två veckor så åker jag till Kapstaden och återförenas med den förtjusande Agnes Török, och om ungefär en månad så åker min familj som kan kategoriseras ordet med separationsångest (förutom min bror, han kan spela Skyrim istället) ner och hälsar på mig i två veckor! Sweet.

Just det - jag har lyckats bryta två av fundamentala värderingar och regler som jag levt efter i flera år nu. Strax efter jag kom ner till Sydafrika såg jag på en hel säsong Glee med Agnes, och nu har jag sett en hel säsong True Blood på 24 timmar.. Två saker som jag svurit att aldrig se på. Men vad fan! Man lever bara en gång. Man måste vara radikal och F the system och så vidare!

Peace out <3
/Jonas

Stiltje

Godmorgon kära bloggläsare.

Nu är det över en vecka sen jag sist skrev, aga och moraliska värderingar stog på agendan då.

Nu har jag har vi hamnat i ett stiltje, en händelöshet..

The Department of Education skulle ha kommit till skolan för snart två veckor sen - vi har inte hört någonting från dem sedan de verkade vara helt galna av intresse på torsdagen för 3 veckor tidigare. Hela vårat arbete just nu cirkulerar kring nästa termin, för att alla eleverna och lärare är upptagna med slutprov. Det finns inte jättemycket att göra på dagarna - och ibland känns det som man inte gör någonting!

På den goda sidan så tog det nästan tre månader i Sydafrika innan jag för första gången känner att jag har för lite att göra - och det kan man alltid göra någonting åt! Biblioteket går otroligt bra, just nu har vi över 30 böcker utlånade och eleverna och lärarna verkar jättepositiva till biblioteket.

Rektorn har naturligtvis inte slutat aga barnen, men både jag och Jonathan behandlar eleverna med en respekt som jag tror att de inte får från någon annan på skolan. Kanske skämmer vi bort dem, kanske börjar de tro att de kan göra vad de vill med oss - men då får de kanske för första gången uppleva att någon på skolan förlorat respekten för dem.. The future will tell!

Det finns så mycket skillnad man vill göra här nere, och allt verkar ganska abstrakt just nu - men jag tror att det kan bli hur bra som helst nästa termin.

In other news så har min tandvärk tilltagit, min nedre vänstra visdomstand har inflammerat hela vänster käke gör nu skit ont. Kl 10.15 den 7:e December ska jag träffa Dr. Singh om att ta ut (minst) två stycken visdomständer - fest! Jag får knappra piller tills dess..

Hoppas allt är bra med alla hemma, jag kommer hem om 6 och en halv månad och då blir det åka av! Tills dess får ni fortsätta att uppdatera mig med allt ni håller på med och allt kul som händer i Sverige :) Typ snö och sånt ;D

/J

Varför Rektorn på skolan agar sina elever och varför det är svårt att hantera.

Godeftermiddag kära bloggläsare. Idag kanske det är ett lite mindre kul blogginlägg - men det är om något jag finner otroligt intressant och hemskt. Har valt att skriva den i någon slags krönika/reportageform, dels för att få en lite mer seriös röd tråd, dels också för att trots allt slit på Kungsholmens Gymnasium kanske jag saknar att göra en massa kul uppgifter i olika former :) Vill först skriva en liten sammanfattning om min situation:

Jag heter Jonas Hammerskog! Jag har valt att spendera tio månader av mitt sabbatsår efter gymnasiet med att volontärarbeta i en organisation som heter Learning Academy WorldWide. Vi jobbar med att öka läs- och skrivkunnighet på sydafrikanska skolor – och jag och min svenska kollega Jonathan är stationerade på en skola som heter Mogakolodi Masibi Secondary School. Att vi är där beror på att rektorn på skolan är den enda som är villig att satsa tid och energi på vårt projekt – som använder sig av mobile learning för att uppnå vårt mål. Mobile learning är ännu inte en etablerad metod varken i Sydafrika eller någon annan stans i världen.

So here goes:

Barnen på min skola är rädda för mig. De håller sig inte borta ifrån mig, men de är hela tiden på sin vakt. Inte för att jag är äldre än dem, inte för att jag pratar konstig engelska, och inte för att jag är lång, blond och vit. De är rädda för mig för att de är smärtsamt medvetna om, att vilken sekund som helst kan och får jag slå dem – förmodligen helt utan konsekvenser för mig.

Jag har varit på skolan i Sydafrika i över två månader nu. Jag bor på en lodge i Mahikeng, en stad som är provinshuvudstad i Sydafrikas nordvästra provins – en glesbyggdsprovins där man inte blir förvånad om man måste stanna bilen för att 50 kor har bestämt sig för att gå över vägen. Skolan jag jobbar på ligger i utkanten av en by som ligger i utkanten av provinsen, nära gränsen till Botswana. Femtio meter utanför skolans höga taggtrådsförsedda stängsel börjar Kalahariöknen, inte utkanten utan där den faktiska öknen börjar.

Min status på skolan är lite komplicerad. Jag är inte en anställd lärare på skolan, men rektorn är noga med att se till att jag har samma status som en lärare och därmed lika mycket utrymme att göra lite vad jag vill – och läget är ganska konstigt. Det finns en disciplin som man bara inte hittar i Sverige. Skolan är en av regionens mest högpresterande skolor – med 94.6% av eleverna som klarade årskurs tolv 2010. Ibland när jag har sträckt ut en hand mot en elev för att be om något ryggar de tillbaka. Om jag närmar mig någon bakifrån rycker elever till innan de inser att jag förmodligen inte utgör något hot. Alla verkar bemöta oss varmt, men det har funnits något annat bakom det varma välkomnandet. En respekt bottnad i rädsla för ett system, snarare än för mig som person. Den här veckan fick jag och Jonathan bekräftat vad vi befarade: den disciplin och respekt som finns på skolan bottnar i ett system som drivs av rädsla och total lydnad – ett system där man får stryk om man gör något rektorn inte tycker om.

Så vad kvalificerar beteende som leder till att man blir slagen? Ibland ser vi rektorn gå omkring med vad han kallar sin ”walking-stick” och motar mot folk av, för oss, oklar anledning. Vad vi förstår så finns det väldigt många olika saker man kan göra för att förtjäna denna bestraffning av rektorn. Komma för sent till skolan, inte komma till skolan, vara för högljudd, ha ett förhållande med en annan elev på skolan eller inte visa tillräcklig respekt mot lärare och vuxna. Här frågar jag mig – hur ofta händer inte dessa saker på en skola i Sverige? Det är ju fullständigt oacceptabelt att någon får stryk på grund av sådana fullständigt, enligt mig, löjliga skäl.

Jag pratar med Thapelo, som är ”Head Boy” vilket motsvarar klassrepresentant i årskurs 12. Vi sitter i det bibliotek jag och Jonathan organiserat och gjort till en läxhjälpssal. Jag frågar honom om rektorn ofta agar eleverna på skolan. Thapelo svarar med ett leende på läpparna att det händer varje dag. Han verkar inte förstå mina reaktioner, jag tittade förmodligen på honom som om han sa något helt obegripligt. Han berättar att agan är nästan som en hobby för rektorn, och att eleverna har börjat hitta strategier för att undvika att i alla fall få ont när de får stryk. Jag får veta av honom att de flesta elever stoppar kläder innanför sina underkläder – så att när rektorn använder sin käpp för att slå dem på rumpan känner de knappt någonting. Detta berättar han med ett skratt, han litar på mig och tycker det är vansinnigt kul att en ”vuxen” faktiskt undrar om våldet från skolans ledning.

Thapelo skyndar till sin nästa lektion, han får väl stryk om han är sen tänker jag. Jag frågar Thabang, min lokala kollega, om han tycker att det är okej att eleverna konstant är rädda för att bli slagna. Han berättar, också med leende på läpparna att det är självklart inte är bra att man måste slå barnen – men systemet är i alla fall effektivt. Helt omedveten om att man kan tänka på ett annat sätt börjar Thabang förklara situationen för mig.

För situationen är inte så enkel som jag först gjorde den till. Innan rektorn blev rektor på Mogakolodi ungefär 2002 – var skolans situation hemsk. Läget var lågpresterande, oregerligt och okontrollerbart. Rektorn har inte bara agat folk för de skäl jag nämnt ovan – men även för skäl som att elever har planterat cannabis på skolgården. Elever har varit våldsamma, drog- och alkoholpåverkade. Så var situationen för hela skolan. Rektorn har alltså tagit skolan från en skola som knappt gav någon några som helst möjligheter i livet – till en skola där elever mitt ute i lantliga Sydafrika får en chans som de inte annars skulle få. Han har gjort en helomvändning helt enkelt.

Och inte bara det – inga av de system vi har i Sverige som gör aga onödigt, omoraliskt och oacceptabelt finns här. Skolan är obligatorisk till årskurs 12 – barn blir behandlade som småbarn fram tills de går ut gymnasiet. Det finns inget system som tar hand om barn som inte klarar årskursen. Det finns en kille i årskurs 7 som är 19 år gammal, äldre än mig. Många föräldrar är inte emot aga, utan ser det som ett bra och framför allt effektivt sätt att uppfostra barn. Skolan ligger otroligt långt ifrån regeringens kritik och undersökningar – som vad jag förstår sköts dåligt oavsett var i landet man är. De sista två sakerna betyder att det inte finns någon som helst påtryckningar utifrån för att stoppa detta system. Allt detta tillsammans lämnar en med väldigt få alternativ. Relegering då? Här innebär en relegering att man förmodligen inte får någon mer chans i skolsystemet. Man överger barnet att klara sig själv. Vad är det för lösning?

Så hur ska man hantera detta? Hur ska jag hantera att skolan är ”så bra” som den är på grund av metoder jag finner helt oacceptabla? Här har jag världens chans att göra verklig skillnad för läs- och skrivkunnigheten, både kortsiktigt och långsiktigt, för en hel skola. Att ställa ultimatumet ”Vi jobbar inte med en skola som använder de här metoderna” vore att eventuellt slänga bort alla de möjligheter vi är här för att ge barnen. Och vilka är att klaga när vi inte har någon alternativ lösning? Vi har ingen aning vad skolan själv kan göra utan stöd från den Sydafrikanska regeringen, som förbjuder aga, men medger också att de inte är tillräckliga när det gäller alternativa lösningar till problemet.

Vad gör man då? Låter det vara och försöker göra sitt bästa för att göra skillnad? Nej, det är inte så man ändrar ett system. Vi, jag och Jonathan främst, måste som utomstående visa att vi blir obekväma av och inte accepterar dessa metoder. Vi är fullt medvetna om att vi inte har svaret på vad man ska göra istället – men om det visar sig att det enda vi kan göra är att några färre barn per år får stryk, och rektorn tänker mer än två gånger innan han bestämmer sig för att aga ett barn som ”varit för högljudd”, så har vi gjort skillnad – och det är viktigt.

Situationen och kulturen är så olik att jag inte kan relatera till den, och det är skrämmande för mig. Situationen är så olik, att det enda jag har att komma med är att ”det är aldrig okej att bruka våld mot en annan människa, speciellt inte i ett barns uppfostran”. Och det måste jag hålla hårt i. Bara för ett system är ”effektivt”, betyder inte att det är okej. Apartheid var förmodligen också ett ”effektivt” system, byggt på metoder och värderingar som också är helt oacceptabla. Vi måste hålla hårt i de viktiga värderingarna, och öppna ögonen för vad som händer i världen runt oss. Även om det är ett mycket mer utbrett system här i norra Sydafrika, är jag säker på att barn blir slagna i Sverige varje dag.

Förhoppningsvis, allt eftersom det blir varmare och varmare i Sydafrika och kallare och kallare i Sverige, blir färre barn agade varje dag – och vi kan leva i den värld vi vill leva, och inte bara tro att vi gör det.

Jonas Hammerskog

Om ni har förslag, funderingar eller idéer kring något av det här är jag otroligt tacksam om ni berättar det för mig. Om någon kan tänka på en lösning eller tillvägagångssätt som jag inte jag kommer på vore jag otroligt glad för all hjälp. Hoppas allt är bra med er i Sverige! Bara sju månader tills jag åker hem..

Until next time!
Jonas

Agera långsiktigt och kidnappade av rektorn = utveckling!

Så.. intressant vecka må jag säga!

Godafton kära bloggläsare - det är en ära att mina ord läses av en så välartad samling människor.

Först vill jag berätta om vad som hände igår eftermiddag. Jag och Jonathan kommer hem, trötta och sega efter en lång arbetsdag i biblioteket. Vi hinner vara hemma i cirka 30 minuter, då jag bytt om för att ge mig ut och springa, då rektorn på skolan vi jobbar på (Mr. Langa) knackar på och säger att vi måste skynda oss ut i bilen så han kan köra oss till ett möte där vi ska marknadsföra vårt projekt.

Vad tänker gubben nu, tänkte jag.

Det visar sig att herr Langa har suttit och snackat med någon slags überchef för The Northwestern Department of Education - Mr. Monale (tror jag..). Herr Langa har då berättat för herr Monale om M-ubuntu, smartphone projektet, och herr Monale blev så intresserad att han tyckte att vi absolut måste komma direkt och berätta mer. Jag och Jonathan fattar inte riktigt vad som hänt, men förklarar och säljer projektet med god anda! Herr Monale nästintill fnittrar av upphetsning när vi säljer projektet, och bestämmer sig för att kalla in sin IT-nisse - som också överöser oss med en kavalkad av frågor!

Efter ett 40 minuter långt möte går jag och Jonathan förvirrade därifrån. På måndag, alltså fyra dagar från tillfället, ska "learning experts" och "IT-specialists" (och många mer coola titlar man önskade att man hade) komma till vår skola och undersöka Mobile Learning, till syfte att se om projektet kan implementeras på skolor över hela provinsen, och kanske ännu längre. Vänta - va? Jag satt på rummet helt fredligt i mina joggingkläder, dvs shorts och T-shirt som passade mig för sex år sedan, blir kidnappad till ett möte med distriktets utbildningschef (fortfarande iförd kläder från 2005) och slutar upp med att kanske expandera projektet minst på provinsnivå..

Det är fortfarande alldeles för tidigt för att veta något säkert - men tycker fortfarande att det är ballt. Om man ska göra skillnad för utbildning här i Sydafrika är det faktiskt dessa människor man ska jobba med, och deras första intryck är otroligt positivt. Hoppas allt klaffar!

Nästa del i inlägget kommer göra så att inlägget verkar otroligt långt - men frukta inte! Jag klipper in något som jag, Jonathan och Thabang skrev tidigare i veckan - våra långsiktiga mål med projektet och hur vi ska realisera dem. Vi har kommit fram till att om vi ska göra någon skillnad för situationen här i Sydafrika måste vi redan nu komma på saker vi vill och kan förändra - därav denna lista. Om du inte är intresserad av denna lista avslutar vi redan här kära läsare! Vem du än är, så är jag relativt säker på att du är saknad! Man får för sig att sakna de mest konstiga människor när man är helt bortkopplad från de vanliga. De allra bästa vännerna liksom de mest distanta mamma/pappa-bekanta..

Hoppas allt är bra med er :) Hörs snart igen!
Jonas out!

Lite glosor först bara!

LAWW: Learning Academy Worldwide (min organisation)
VITAL: Volunteers in Technology and Learning (projektet som för svenskar till Sydafrika i LAWW)
M-Learning: Mobile Learning
M-ubuntu: Projektet svenskarna i Sydafrika jobbar med

Long-term goals for the VITAL project

Jonas, Jonathan and Thabang

1. Mobile Learning

1.1  Develop Mobile Learning, especially within LAWW, to become an effective tool to improving Literacy, Numeracy and Learning.

-       Mobile Learning needs to be related to the syllabus and work schedule of the schools.  We need to acquire the different work schedules and lesson plans (e.g for term 1) to see in what areas and contexts we should plan our M-learning lessons

-       Relating to point 3.1, we should create a manual of M-learning lesson-plans for the purpose of improving M-learning within LAWW and in turn, M-learning in general.

1.2  Teach and encourage the use of smartphones among educators and tutors

-       For a longterm impact, the educators and tutors within each institution should need to be engaged in M-learning. This would be an ideal situation where the various education institutions would have opportunity and possibility to integrate mobile learning in their daily teaching.

-       For this to happen we need the teachers to have knowledge about M-learning and know how the smartphones work

1.3  Create a virtual library for M-learning, with student assignments, content for the phones and lesson plans and instructions

- Instead of deleting content and lesson plans after we use them, we will compile them in a virtual library on a computer. The lessons should be evaluated and revised if necessary, and should act as a base for M-learning lessons in various areas. This means we will have access to but will not be restricted by an abundance of already finished lessons and content.

1.4  Develop lasting software for the project

- We would like to have software to create activities on the phones, such as MyLearning Author. This software could be used by the entire organisation.

1.5  Investigate possibility to work with aspiring teachers

- We believe that aspiring teachers could be open to new and innovative ways of learning to a great extent. We could invite aspiring teachers to the Mobile Learning conference we would be working with.

2. Mogakolodi Masibi Secondary School

2.1 Make English the most spoken language at Mogakolodi as well as make it a natural part of the school.

- Enforce English at our own lessons, namely the Life Orientation/P.E lessons we are in charge of.

- Brainstorm about how we can motivate the students to WANT to speak English at School.

- Organize a voluntary project that would be supervised by VITAL but would be run by students. An example of this could be a school newsletter – where students write, research and speak English outside of class time.

- Collaborate with teachers to ensure that English is also spoken outside of class time – especially between learners and teachers. The teachers should act as rolemodels when it comes to English. If the teachers do not believe and implement that English should be the most spoken language – we will not make a change. We need the teachers on board and fully committed to that cause.

This point needs some clarification. There has been significant improvement of English speaking at Mogakolodi since we came – even though teachers and learners aren’t always communicating in English. This is especially true inside the classrooms and to the VITAL volunteers. Even though we would like more “every-day” communication to be in English (in order to make English more laid back and natural) – we have to accept that things have to happen gradually and appreciate that things are changing.

2.2 Make the library a useful and lasting resource at Mogakolodi

- In order for the library to be useful the teachers need to be aware of what is available and what is not. We think that if we cooperate more with the teachers this problem will sort itself out.

- Improve the library in various areas such as internet, dividers, bigger selection of books, magazines, newspapers etc.

- Transfer the needed knowledge to run the library (system, categorization, use and resources) to an employee at Mogakolodi. To make the library a lasting resource we need the school to be able to run it independently.

2.3 Improve the results of the students at Mogakolodi

-       Run the study hall in the school for the time being (moving into indepent management)

-       Mobile Learning projects, either in collaboration with teachers or in a M-learning class with allotted time on the timetable.

3. Learning Academy Worldwide

3.1 Smoothen the transition between volunteer groups to avoid unnecessary problems and quicken orientation

- Create a manual with systems, pointers and information as to how the VITAL project should/could be run so that new volunteers can avoid feeling like they are kept in the dark about how things should be run. This manual should also contain long-term goals and fundamental features of LAWW as an organization. An information and training guide. This should also, when possible, be discussed in person as well.

3.2 A functioning website, possibly with a blog run by VITAL volunteers.

- We believe that LAWW should have a “face to the world”. We think that our part, as VITAL volunteers, could be that we keep an updated blog and report on what we are doing through this blog. However, we think that it would be too much to take upon us to create this entire function and manage “the PR section” of LAWW in the VITAL project. Except from the VITAL blog, the rest of the PR-functions should be run of a different part of the organization – in our opinion.

Det var allt! Ni trogna som tagit er ända hit förtjänar en speciell plats i mitt hjärta! Hoppas allt är bra med er - tycker dock att det är ganska dåligt med uppdateringar från allas liv! Hur har ni det?

Finns alltid på hamsterskog@hotmail.com

Yours Truly

J-diddy-dog-doo.

Kapstaden and back

Hej kära bloggläsare...

Eftersom jag fortfarande är bloggnovis har jag helt missat att meddela världen om att jag skulle åka till Kapstaden och träffa min älskade flickvän, hennes moder samt min moder... Jag åkte förra måndagen, och komm tillbaka precis nu.

Det har varit en underbar vecka. Vi har skrattat, diskuterat, pratat, uppfunnit nya ord - helt enkelt haft otroligt kul. Jag har dessutom fått prata med någon helt utomstående om alla problem och funderingar jag haft kring skolan, organisationen och livet - vilket har varit helt otroligt...

Jag tror faktiskt att det här kan bli skitbra. Jag i Sydafrika alltså. Jag har fått en helt otrolig chans att faktiskt göra verklig skillnad för en hel skola och en hel organisation på ett sätt jag aldrig haft chansen att göra förut. Känns som att jag verkligen vill ta reda på den chansen - och göra någonting otroligt bra av det..

Tack så otroligt mycket kära Mamma, Carina och Agnes för att ni finns och att ni hjälper mig bearbeta verkligheten! Ni är naturligtvis inte de enda som gör det - men under den här veckan har ni varit helt otroliga!

More news to come! Sov gott tills nästa gång!
/J

Biblioteketet klart och Lord of the Beast.

God eftermiddag kära bloggläsare.

Nu är man hemma i Mafeking igen - tillbaka till skolan, biblioteket och värmen. Inget har hänt medan vi varit borta - förutom att allt har gått sönder! Vår AC funkade inte (nu fixad), vi tappade bort alla intressanta TV kanaler på TVn (standard Sydafrika) och grinden som förut öppnades med en slags blip-knapps-avläsare (sån som man använder för att komma in i diverse trappuppgångar på Fatburskvarnsgatan på Södermalm, ifall någon undrade) låter nu som ett döende nötkreatur varje gång man måste dra upp den med rå styrka!

Så vad har vi gjort sen vi kommit tillbaka? Vi har utvärderat vad som hände i Durban - så att vi nästa gång kan vara ännu mer awesome när vi håller på med sånt. Vi har också slutfört biblioteket - i alla fall i huvudgrejer. Vi ska fixa el till datorerna och massa småsaker (det är faktiskt småsaker).. Om någon har glömt hur biblioteket såg ut innan tänkte jag bara göra en lite före/efter grej:

 Standard?

Glöm den flummiga 29 (HAHA)
åringen som plankar - titta
på böckerna!







Här är en dammhögen efter vi sopade golvet:

Fett mysig.. Keith Richards hade nog varit mer taggad än jag!












Sen var det bara sista bilden i bildspelet. Det är en tapper varelse som mött sin död under min och Jonathans arbete i biblioteket. Låt mig förtälja. En dag när vår kära kollega Thabang rotade igenom en bokhög flög han plötsligt två meter upp i luften och skrek som den modigaste krigare gör när han blir överraskad och rädd. Jag och Jonathan beväpnar oss med en bok i varje hand och yttrar ett dundrande "vafalls?!" Det visar sig att Thabang var då den första som upptäckt en varelse som volontärgruppen hade grävt upp djupt i bibliotekets gruva (mycket som dvärgarna gjorde med Morgoths Balrog i Moria)! Vi döpte denna varelse till Rammutla (efter den kända(?) Sydafrikanska författaren vars namn lät lite som en ond häxa.. Lite som Katla i Bröderna Lejonhjärta m.m). Thabang sa bara att det var en spindel - vilket vi avfärdade som en liten husspindel som Thabang blev skiträdd för. Ack så fel vi hade:

Den där golvlisten är nog lite över 3 dm hög..













Jag och Jonathan mötte Rammutla för första gången när vi nästan var klar med alla golvhögar. Hon hade tagit skydd bakom den sista osorterade bokhögen. Jag och Jonathan, även fast vi är jävligt balla, blev faktiskt lite rädda för denna best. Vi bestämde oss för att Rammutla skulle bli våran husspindel - och att någon dag när skiten skulle träffa fläkten skulle vi ha ett episkt slag mot Rammutla för att tillslut visa vår dominans i biblioteket. Det var i alla fall tanken.

Dock visade sig att när Jonathan helt random skulle ställa ner en bokhög på golvet råkade han ställa ner hela högen på Rammutla.. Alltså - Rammutla mördarspindeln mötte sitt öde under en hög med obskyra Sydafrikanska B-böcker. Ganska ohederlig död, i mina ögon.

Förutom våra spindeläventyr och biblioteket är allt ganska vanligt. Förutom att jag tror att jag fått någonting som kallas Temporomandibular Joint Disorder.. fränt! Min vänstra käke har låst sig i "jointen" med det fräna namnet, så att jag kan inte öppna munnen med mer än ca 50% och har lite svårt för mat som år hårdare än pasta.. Läkarbesök är redan inbokat, kanske blir kofotsmetoden som får lösa det eller något!

Hoppas allting är bra i Sverige, Norge, Storbritannien, Indonesien(?) och alla andra ställen där en massa svenska personer läser min blogg. Funderar på att byta till engelska (min fader har redan påpekat att det finns gott om anglesismer i min text så det kanske inte är ett så stort byte) - men känns ganska bra att skriva på svenska just nu!

Peace, Love and Understanding™
Er Jonas