Jag trodde att det hade blivit bättre med agan.
För att förstå hur agasituationen (och dess svårigheter), se detta blogginlägg: http://www.jonastravel.blogspot.com/2011/11/varfor-rektorn-pa-skolan-agar-sina.html
Idag åkte jag, Agnes och Jonathan hem med Herr Langa, rektorn på skolan jag jobbar på. När vi hade kört i en kokhet bil i 10 minuter går det en grupp ungar på samma sidan vägen som oss - och när vi närmar oss bestämmer sig en av tjejerna i gruppen att det är en skitkul idé att knuffa ut en annan tjej på vägen framför bilen. Vi hinner veja med ganska god marginal, men rektorn blir vansinnig. Han vänder bilen, kör tillbaka till gruppen med barn och ropar till sig tjejen som knuffade den andra tjejen. När hon börjar närma sig honom börjar han ta av sig sitt bälte - och jag upplevde en känsla jag aldrig upplevt tidigare. Framför mig sker någonting som i min värld bara sker på film - en stor, 50+ gammal man tar av sig bältet för att diciplinera en 14 årig tjej, tre rapp med bältet så är det över.
Jag är i chock, slits mellan total vrede, skam och hopplöshet över det som just skett - och då är jag inte ens den som blivit slagen. Jag är den unga, vita, svenska killen som satt och tittade på.
Saker som "om vi inte har en bra relation med rektorn" och "du visste inte vad som skulle hända, du kunde inte stoppat det" flyger omkring i mitt huvud - men nu i retrospekt känns det bara som bullshit. Nej, jag begår inte samma brott som rektorn som slår - men jag har all möjlighet, kraft och skyldighet att ingripa när någon framför mig blir slagen. Frågan är jävligt mycket mer komplicerad än vad jag gör den till nu - men nästa gång (förhoppningsvis blir det ingen nästa gång, men han kommer ju inte sluta att aga barnen) tänker jag inte sitta tyst och bara låta något sånt hända. Jag vill inte vara en person som accepterar sånt, oavsett situation. Det han gör går emot allting jag vet och känner när det gäller barn och uppfostran - och jag vill inte vara någon som bara låter det vara. Jag vet att jag inte kommer att få honom att sluta slå barn, men jag kan undvika att barn blir slagna (om än bara en gång) - och jag kan få honom att tänka.
Händelsen följdes av en ganska hetsig bildiskussion som varade i ca 30 minuter - som kan sammanfattas med att jag var jävligt arg men samlad.. Om ni vill veta mer om hans motiv och tankar och hur jag, Agnes och Jonathan resonerade kan jag ta det en annan gång (på begäran).
I andra nyheter så har jag och Jonathan nu en timme i veckan med årskurs 7. Vi har kommit fram till att det absolut största problemet i skolan är att ungarna inte förstår engelska - det språk som hela deras utbildning bygger på. Vi ska därför jobba väldigt mycket med läsförståelse och matte-läsförståelse, t.ex. mattekluringar. Vi tror att med mycket läsförståelse, eget tänk och mattetal som bygger på läsförståelse kanske ger dessa ungar en chans att faktiskt klara sin utbildning. Tyvärr har vi bara max 14 lektioner med dem, så vi ska jobba mot, men inte förvänta, mirakel. Kanske får vi in mobiltelefonerna i det hela också! Ungarna älskar dem verkligen - svårigheten är att inte använda dem "bara för att".
I årskurs 12 har vi nu pratat med två lärare och vi ska ha s.k "mobile-learning" lektioner med dem inom en månad. Tillsammans med lärarna ska vi förbereda PowerPoints och videor som eleverna ska använda under en lektion. Det kommer bli otroligt bra! På måndag ger vi ut 25 mobiltelefoner till hela årskursen, fylld med ca 1.8 gigabyte med videor, dokument, powerpoints och dylikt om poesi, ränta, evolution, preventivmedel, mitos, the Millenium Development Goals och mycket, mycket mer.
Agnes har kommit till Mafikeng - och min vardag har blivit otroligt mycket bättre. Inte för att jag behöver någonting annat i livet än Jonathan (tänk Whitney Houston - I will always love you), men det är verkligen otroligt skönt att hon är här. Vi ska fira 2 år tillsammans medans hon är här.. Sjukt? Sjukt. Jag har i alla fall fått vara världens lyckligaste (tillsammans med alla andra världens lyckligaste som känner lika dant) i två år.
Vi får inte längre laga mat i köket vi använt i 4 månader - för att lodgen har egentligen ingen self-catering - och de var tvunga att säga nej till ett par (svart par) vilket gjorde att det gick rykten runt personalen om att vi bara fick laga mat för att vi är vita.. Nu äter vi Nando's (skitgod snabbmat som är halvnyttig) 4-5 gånger i veckan - fyller ut med müsli och yoghurt!
Livet är i Sydafrika är så sjukt annorlunda, på alla sätt. Jag känner trots allt att livet är ganska bra. Jag jobbar med något jag brinner för, och jag är med om saker jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Om ni har några tankar och känslor kring något av det här så får ni jättegärna kommentera!
Jag saknar er alla, men vi ses om bara fyra månader :)
TL;DR Jobbet är bra, Agnes är bra, rektorn är dålig och efterbliven - men sköter sitt jobb ganska bra annars (?), vi har ingenstans och laga mat och.. livet är ganska bra ändå :)
Med älskande hälsningar
Jonas
Tuesday, 24 January 2012
Monday, 16 January 2012
Full rulle igen!
Godafton ömma bloggläsare.
Det första jag vill förmedla är att jag tänker på vilka människor som faktiskt läser min blogg. Jag tänker på många av mina vänner och bekanta, förmodligen för många, sitta framför datorskärmen läsandes min blogg. Om du läser detta är du uppenbarligen en av de trogna - en av de som jag hade rätt (eller fel?) om. Tack!
Det andra jag vill förmedla är att det är otroligt kul när saker går som man tänkt sig, vare sig om man gömmer sig bakom någonting och lyckas skrämma livet ur sin kompis eller en Mobile Learning workshop som man jobbat på i flera månader. Framför mig nu sitter det elva extatiska lärare med mobiler i hand, och har hur kul som helst. En av dem råkade just skicka en bild till min dator via bluetooth - och jag tänker låta den tala för sig själv:
Det första jag vill förmedla är att jag tänker på vilka människor som faktiskt läser min blogg. Jag tänker på många av mina vänner och bekanta, förmodligen för många, sitta framför datorskärmen läsandes min blogg. Om du läser detta är du uppenbarligen en av de trogna - en av de som jag hade rätt (eller fel?) om. Tack!
Det andra jag vill förmedla är att det är otroligt kul när saker går som man tänkt sig, vare sig om man gömmer sig bakom någonting och lyckas skrämma livet ur sin kompis eller en Mobile Learning workshop som man jobbat på i flera månader. Framför mig nu sitter det elva extatiska lärare med mobiler i hand, och har hur kul som helst. En av dem råkade just skicka en bild till min dator via bluetooth - och jag tänker låta den tala för sig själv:
I vårt (Mitt, Jonathans och Thabang) brainstormande har vi insett att det bästa vi kan göra för den här skolan är att få lärarna engagerade, intresserade och fullständigt galna i Mobile Learning. Visst, vi kan göra jättestor skillnad för ett gäng elever fram tills Juni - men dessa lärare kan göra skillnad för tusentals av skolans elever i år framöver. Hela syftet med de resterande fyra månaderna är att få lärarna helt självständiga ifrån oss. När (om :s) vi lyckas med det, då har vi gjort riktig, lånvarig och hållbar skillnad.
Mer kommer sen! Det är kul att blogga igen. För er som inte är medvetna än - att ta ut visdomständer är hur kul som helst. Ben & Jerry's får en helt ny dimension av smaker..
/Jonas
Thursday, 8 December 2011
Ett kortsiktigt farväl!
Hej trogna bloggläsare.
Nu har jag hamnat i Kapstaden och är återförenad med både stadsliv och min flickvän. Detta är otroligt bra för mig på ett personligt plan, men kanske mindre bra för mig på ett jobb-plan. Jag har knappt något jobb att göra innan den 16:e Januari - så just nu känns bloggen faktiskt överflödig. Den läggs nu på is fram tills jag börjar jobba igen - och jag lovar att bloggen kommer att drivas flitigt och ofta då!
Peace, Love & Understanding, vi hörs igen nästa år - you know where to reach me.
/J
Nu har jag hamnat i Kapstaden och är återförenad med både stadsliv och min flickvän. Detta är otroligt bra för mig på ett personligt plan, men kanske mindre bra för mig på ett jobb-plan. Jag har knappt något jobb att göra innan den 16:e Januari - så just nu känns bloggen faktiskt överflödig. Den läggs nu på is fram tills jag börjar jobba igen - och jag lovar att bloggen kommer att drivas flitigt och ofta då!
Peace, Love & Understanding, vi hörs igen nästa år - you know where to reach me.
/J
Monday, 28 November 2011
Kapstaden närmar sig..
Godmorgon kära bloggläsare - jag hoppas att er vecka varit mycket bra!
Det känns som jag har nått en ny fas i mitt bloggande - en slags likgiltig känsla mot mitt bloggande. En stor del av denna likgiltighet beror mest på att livet här har blivit normalt - jag kanske till och med känner mig lite hemma - och det är ju jättebra! Det som inte är bra att en till stor del av likgiltigheten beror på att jag tycker att det finns alldeles för lite att göra här i Mafikeng. Det händer inte så mycket och finns inte så mycket att berätta om förutom när det händer något speciellt i jobbet eller någonting annat kul händer.
Skälet varför jag inte bloggar i Sverige är för att jag tycker det är ganska ointressant för människor på internet att veta vad jag gör i min vardag - då är det bättre att de frågar mig på andra sätt än en ensidig berättelse om the chronicles of Jonas - lite samma känsla får jag nu. Ibland känns bloggen som en semi-forced förtäljning av vad som händer här för alla de (de få?) i Sverige som läser bloggen - och så vill inte jag att det ska vara!
Naturligtvis kommer jag att fortsätta att blogga, samt uppdatera alla i Sverige om mina förehavanden - men jag tror att blogginläggen kommer att mer handla om eget intresse och speciella saker som händer här snarare än "Igår såg jag och jonathan på True Blood och lagade en jätte smarrig pastasås! Mums!" - I ain't doing it!
Då var det sagt! Vad har hänt i veckan då?
Jag har haft lite mer jobb att göra sista veckan - kanske i genomsnitt 1-2 timmars jobb på en dag, sjukt intensivt. Vi håller på att ladda ner material till telefonerna inför nästa termin - om allt ifrån evolution och osmosis till mänskliga rättigheter och Quadratic Equations! Ursäkta för att min gymnasieutbildning på engelska har invalidiserat mina kunskaper om svensk ämnesterminilogi.. Jag har bluetoothat ett hundratal videos till en telefon (för att vår nuvarande SD-kortsadapter gör så att korten blir skrivskyddade och därmed oanvändbara) och delat ut G och IG till de filmer som funkar/inte funkar, mest storleksmässigt, på telefonerna! Jag har jagat runt skolan efter de böcker som eleverna inte har lämnat in trots att skolan slutar på fredag - och börjar få en stor respekt för bibliotekarier. Det måste vara en av de mer ouppskattade jobben i världen - likt lärare och fotbollsdomare!
Förutom jobbet så har jag sett ganska mycket på fotboll, spelat väldigt mycket Squash (vann nästan mot Jonathan en dag, vi spelade lika i set även om han vann båda matcherna!) och spelat en del dator! Det kanske är bra för mig att ha så mycket tid och så "lite" att göra. Egentligen finns det ju otroligt mycket saker att göra, det är bara inte lika, för mig, intensivt och intresserande som de saker jag gör på fritiden i Sverige. Tror att det är bra att uppleva någonting helt annat, få perspektiv och tid att tänka som jag inte skulle fått annars.
En till positiv sak är att jag skulle aldrig spela squash om jag inte åkt till Sydafrika - och squash är vansinnigt kul. Det är nog veckans höjdpunkter!
I veckan så ska det annordnas en avslutningsmiddag med lärarna - lite i min och Jonathans ära. Jag tror att det kommer bli kul, fast jag kan inte undvika att vara orolig för att något kommer gå fel.. De lärarna som ska organisera är inte de skarpaste knivarna i lådan när det gäller organisation - fast vem är det! Förutom jag och Jonathan förstås.
In conclusion - är det bara fem dagar kvar tills jag får återse kapstaden. Det ska bli helt otroligt skön att få uppleva asfalt och gatuljus igen, träffa folk och ha något slags socialt umgänge med ett gäng människor - och träffa min älskade flickvän igen. Kapstaden blir en välkommen förändring, och jag och Mafikeng kommer att återses igen den 14:e Januari!
For now - peace out. Hoppas alla har det bra.
P.S. För alla som är ledsna över att jag inte bloggar lika mycket som ni skulle vilja (dvs mina föräldrar) - så tror jag att det kommer bli mycket mer bloggande i början av nästa termin. Det är då jobbet börjar på riktigt, och jag kommer ha spännande saker att berätta om utvecklingen av hela projektet - vilket kommer bli FÖRPILLANDE bra.
En viss radiotystnad kommer nog att uppstå i kapstaden också.. ;D
Love y'all!
/Jonas
Det känns som jag har nått en ny fas i mitt bloggande - en slags likgiltig känsla mot mitt bloggande. En stor del av denna likgiltighet beror mest på att livet här har blivit normalt - jag kanske till och med känner mig lite hemma - och det är ju jättebra! Det som inte är bra att en till stor del av likgiltigheten beror på att jag tycker att det finns alldeles för lite att göra här i Mafikeng. Det händer inte så mycket och finns inte så mycket att berätta om förutom när det händer något speciellt i jobbet eller någonting annat kul händer.
Skälet varför jag inte bloggar i Sverige är för att jag tycker det är ganska ointressant för människor på internet att veta vad jag gör i min vardag - då är det bättre att de frågar mig på andra sätt än en ensidig berättelse om the chronicles of Jonas - lite samma känsla får jag nu. Ibland känns bloggen som en semi-forced förtäljning av vad som händer här för alla de (de få?) i Sverige som läser bloggen - och så vill inte jag att det ska vara!
Naturligtvis kommer jag att fortsätta att blogga, samt uppdatera alla i Sverige om mina förehavanden - men jag tror att blogginläggen kommer att mer handla om eget intresse och speciella saker som händer här snarare än "Igår såg jag och jonathan på True Blood och lagade en jätte smarrig pastasås! Mums!" - I ain't doing it!
Då var det sagt! Vad har hänt i veckan då?
Jag har haft lite mer jobb att göra sista veckan - kanske i genomsnitt 1-2 timmars jobb på en dag, sjukt intensivt. Vi håller på att ladda ner material till telefonerna inför nästa termin - om allt ifrån evolution och osmosis till mänskliga rättigheter och Quadratic Equations! Ursäkta för att min gymnasieutbildning på engelska har invalidiserat mina kunskaper om svensk ämnesterminilogi.. Jag har bluetoothat ett hundratal videos till en telefon (för att vår nuvarande SD-kortsadapter gör så att korten blir skrivskyddade och därmed oanvändbara) och delat ut G och IG till de filmer som funkar/inte funkar, mest storleksmässigt, på telefonerna! Jag har jagat runt skolan efter de böcker som eleverna inte har lämnat in trots att skolan slutar på fredag - och börjar få en stor respekt för bibliotekarier. Det måste vara en av de mer ouppskattade jobben i världen - likt lärare och fotbollsdomare!
Förutom jobbet så har jag sett ganska mycket på fotboll, spelat väldigt mycket Squash (vann nästan mot Jonathan en dag, vi spelade lika i set även om han vann båda matcherna!) och spelat en del dator! Det kanske är bra för mig att ha så mycket tid och så "lite" att göra. Egentligen finns det ju otroligt mycket saker att göra, det är bara inte lika, för mig, intensivt och intresserande som de saker jag gör på fritiden i Sverige. Tror att det är bra att uppleva någonting helt annat, få perspektiv och tid att tänka som jag inte skulle fått annars.
En till positiv sak är att jag skulle aldrig spela squash om jag inte åkt till Sydafrika - och squash är vansinnigt kul. Det är nog veckans höjdpunkter!
I veckan så ska det annordnas en avslutningsmiddag med lärarna - lite i min och Jonathans ära. Jag tror att det kommer bli kul, fast jag kan inte undvika att vara orolig för att något kommer gå fel.. De lärarna som ska organisera är inte de skarpaste knivarna i lådan när det gäller organisation - fast vem är det! Förutom jag och Jonathan förstås.
In conclusion - är det bara fem dagar kvar tills jag får återse kapstaden. Det ska bli helt otroligt skön att få uppleva asfalt och gatuljus igen, träffa folk och ha något slags socialt umgänge med ett gäng människor - och träffa min älskade flickvän igen. Kapstaden blir en välkommen förändring, och jag och Mafikeng kommer att återses igen den 14:e Januari!
For now - peace out. Hoppas alla har det bra.
P.S. För alla som är ledsna över att jag inte bloggar lika mycket som ni skulle vilja (dvs mina föräldrar) - så tror jag att det kommer bli mycket mer bloggande i början av nästa termin. Det är då jobbet börjar på riktigt, och jag kommer ha spännande saker att berätta om utvecklingen av hela projektet - vilket kommer bli FÖRPILLANDE bra.
En viss radiotystnad kommer nog att uppstå i kapstaden också.. ;D
Love y'all!
/Jonas
Saturday, 19 November 2011
Ny hemsida och fortsatt förberedelse!
Hej igen kära bloggläsare!
Nu har det inte blivit något bloggpost på 7 dagar igen! Jag tror att det kanske är bäst så. Just nu händer det inte tillräckligt mycket blogg-tastiska saker för att jag känner att jag med enkelhet lägger upp flera inlägg i veckan. Jag skulle kunna skriva kortare inlägg med mindre interessanta saker så som de små vansinniga eller kul sakerna som händer i vardagen,men jag känner att Facebook täcker det rätt bra, och att guldkornen uppstår mer klart i slutet av veckan...
Det känns som att de som läser min blogg nu har blivit en lojal skara människor.. Speciellt min mor & far som läser min blogg 20 minuter efter jag lägger upp en ny post - även om jag inte annonserar den på något sätt! Har ni inga jobb att göra?!
Skämt åsido - åter till the happenings of Mafikeng.
För det första har det varit en väldigt slö vecka. Vi har jobbat 07.00-12.30 Mån/Ons/Fre, och varit på internet caféet och jagat filmer, dikter, frågor, analyser m.m till telefonerna. Förberedelserna inför nästa termin är i full gång.. Nu har vi fixat alla dikter som Årskurs 12 ska arbeta med nästa år till telefonerna, vi har laddat över 20 matte-filmer - och har ett tiotal powerpoints i geografi.. Alla dessa saker tror vi kommer vara till jättestor hjälp för eleverna nästa termin. Det är första gången de på riktigt kunnat plugga hemma med material som de inte skrivit ner själva - vilket förhoppningsvist är banbrytande!
I mer ointeressanta nyheter har jag klippt håret, och jag har inte haft så här kort hår på tio år!
Killen med det tveksamma leendet är den Jonas you all love and know.
Min ömma moder ändrade drastiskt min filosofi gällande hårlängd efter den stora, spektakulära och sinnessjuka snaggningskatastrofen 2001. Sedan dess har jag mer varit såhär (och ursäkta mig för den slumpmässigt inlagda låten mitt i bloggposten - det borde nästan vara reglementsvidrigt!):
She asks me why, I'm just a hairy guy
I'm hairy noon and night, hair that's a fright
I'm hairy high and low, don't ask me why, don't know
It's not for lack of bread, like the Greatful Dead, darlin'
Give me a head with hair, long beautiful hair
Shining, gleaming, streaming, flaxen, waxen
Give me down to there, hair, shoulder length or longer
Here baby, there, momma, everywhere, daddy, daddy
Hair, flow it, show it
Long as God can grow, my hair
Let it fly in the breeze and get caught in the trees
Give a home to the fleas, in my hair
A home for fleas, a hive for the buzzing bees
A nest for birds, there ain't no words
For the beauty, splendor, the wonder of my hair
Flow it, show it
Long as God can grow, my hair
Åter till saken. Jag tänkte avsluta detta blogginlägg med en länk till hemsidan vi håller på att göra åt Mogakolodi, vår skola. Vi vill egentligen att någon på skolan ska driva den - men tills vidare blir det vi! Den är fortfarande lite knackig, men det är inget som inte tiden kan lösa!
http://www.mogakolodimasibi.org/ (Uppdaterade saker som vi gjort finns på Latest News samt Media!)
Det var nog det.. Det känns allmänt ganska bra här i Mafikeng. Det känns fortfarande lite overkligt och konstigt, men om två veckor så åker jag till Kapstaden och återförenas med den förtjusande Agnes Török, och om ungefär en månad så åker min familj som kan kategoriseras ordet med separationsångest (förutom min bror, han kan spela Skyrim istället) ner och hälsar på mig i två veckor! Sweet.
Just det - jag har lyckats bryta två av fundamentala värderingar och regler som jag levt efter i flera år nu. Strax efter jag kom ner till Sydafrika såg jag på en hel säsong Glee med Agnes, och nu har jag sett en hel säsong True Blood på 24 timmar.. Två saker som jag svurit att aldrig se på. Men vad fan! Man lever bara en gång. Man måste vara radikal och F the system och så vidare!
Peace out <3
/Jonas
Nu har det inte blivit något bloggpost på 7 dagar igen! Jag tror att det kanske är bäst så. Just nu händer det inte tillräckligt mycket blogg-tastiska saker för att jag känner att jag med enkelhet lägger upp flera inlägg i veckan. Jag skulle kunna skriva kortare inlägg med mindre interessanta saker så som de små vansinniga eller kul sakerna som händer i vardagen,men jag känner att Facebook täcker det rätt bra, och att guldkornen uppstår mer klart i slutet av veckan...
Det känns som att de som läser min blogg nu har blivit en lojal skara människor.. Speciellt min mor & far som läser min blogg 20 minuter efter jag lägger upp en ny post - även om jag inte annonserar den på något sätt! Har ni inga jobb att göra?!
Skämt åsido - åter till the happenings of Mafikeng.
För det första har det varit en väldigt slö vecka. Vi har jobbat 07.00-12.30 Mån/Ons/Fre, och varit på internet caféet och jagat filmer, dikter, frågor, analyser m.m till telefonerna. Förberedelserna inför nästa termin är i full gång.. Nu har vi fixat alla dikter som Årskurs 12 ska arbeta med nästa år till telefonerna, vi har laddat över 20 matte-filmer - och har ett tiotal powerpoints i geografi.. Alla dessa saker tror vi kommer vara till jättestor hjälp för eleverna nästa termin. Det är första gången de på riktigt kunnat plugga hemma med material som de inte skrivit ner själva - vilket förhoppningsvist är banbrytande!
I mer ointeressanta nyheter har jag klippt håret, och jag har inte haft så här kort hår på tio år!
Killen med det tveksamma leendet är den Jonas you all love and know.
Min ömma moder ändrade drastiskt min filosofi gällande hårlängd efter den stora, spektakulära och sinnessjuka snaggningskatastrofen 2001. Sedan dess har jag mer varit såhär (och ursäkta mig för den slumpmässigt inlagda låten mitt i bloggposten - det borde nästan vara reglementsvidrigt!):
She asks me why, I'm just a hairy guy
I'm hairy noon and night, hair that's a fright
I'm hairy high and low, don't ask me why, don't know
It's not for lack of bread, like the Greatful Dead, darlin'
Give me a head with hair, long beautiful hair
Shining, gleaming, streaming, flaxen, waxen
Give me down to there, hair, shoulder length or longer
Here baby, there, momma, everywhere, daddy, daddy
Hair, flow it, show it
Long as God can grow, my hair
Let it fly in the breeze and get caught in the trees
Give a home to the fleas, in my hair
A home for fleas, a hive for the buzzing bees
A nest for birds, there ain't no words
For the beauty, splendor, the wonder of my hair
Flow it, show it
Long as God can grow, my hair
Åter till saken. Jag tänkte avsluta detta blogginlägg med en länk till hemsidan vi håller på att göra åt Mogakolodi, vår skola. Vi vill egentligen att någon på skolan ska driva den - men tills vidare blir det vi! Den är fortfarande lite knackig, men det är inget som inte tiden kan lösa!
http://www.mogakolodimasibi.org/ (Uppdaterade saker som vi gjort finns på Latest News samt Media!)
Det var nog det.. Det känns allmänt ganska bra här i Mafikeng. Det känns fortfarande lite overkligt och konstigt, men om två veckor så åker jag till Kapstaden och återförenas med den förtjusande Agnes Török, och om ungefär en månad så åker min familj som kan kategoriseras ordet med separationsångest (förutom min bror, han kan spela Skyrim istället) ner och hälsar på mig i två veckor! Sweet.
Just det - jag har lyckats bryta två av fundamentala värderingar och regler som jag levt efter i flera år nu. Strax efter jag kom ner till Sydafrika såg jag på en hel säsong Glee med Agnes, och nu har jag sett en hel säsong True Blood på 24 timmar.. Två saker som jag svurit att aldrig se på. Men vad fan! Man lever bara en gång. Man måste vara radikal och F the system och så vidare!
Peace out <3
/Jonas
Saturday, 12 November 2011
Stiltje
Godmorgon kära bloggläsare.
Nu är det över en vecka sen jag sist skrev, aga och moraliska värderingar stog på agendan då.
Nu har jag har vi hamnat i ett stiltje, en händelöshet..
The Department of Education skulle ha kommit till skolan för snart två veckor sen - vi har inte hört någonting från dem sedan de verkade vara helt galna av intresse på torsdagen för 3 veckor tidigare. Hela vårat arbete just nu cirkulerar kring nästa termin, för att alla eleverna och lärare är upptagna med slutprov. Det finns inte jättemycket att göra på dagarna - och ibland känns det som man inte gör någonting!
På den goda sidan så tog det nästan tre månader i Sydafrika innan jag för första gången känner att jag har för lite att göra - och det kan man alltid göra någonting åt! Biblioteket går otroligt bra, just nu har vi över 30 böcker utlånade och eleverna och lärarna verkar jättepositiva till biblioteket.
Rektorn har naturligtvis inte slutat aga barnen, men både jag och Jonathan behandlar eleverna med en respekt som jag tror att de inte får från någon annan på skolan. Kanske skämmer vi bort dem, kanske börjar de tro att de kan göra vad de vill med oss - men då får de kanske för första gången uppleva att någon på skolan förlorat respekten för dem.. The future will tell!
Det finns så mycket skillnad man vill göra här nere, och allt verkar ganska abstrakt just nu - men jag tror att det kan bli hur bra som helst nästa termin.
In other news så har min tandvärk tilltagit, min nedre vänstra visdomstand har inflammerat hela vänster käke gör nu skit ont. Kl 10.15 den 7:e December ska jag träffa Dr. Singh om att ta ut (minst) två stycken visdomständer - fest! Jag får knappra piller tills dess..
Hoppas allt är bra med alla hemma, jag kommer hem om 6 och en halv månad och då blir det åka av! Tills dess får ni fortsätta att uppdatera mig med allt ni håller på med och allt kul som händer i Sverige :) Typ snö och sånt ;D
/J
Nu är det över en vecka sen jag sist skrev, aga och moraliska värderingar stog på agendan då.
Nu har jag har vi hamnat i ett stiltje, en händelöshet..
The Department of Education skulle ha kommit till skolan för snart två veckor sen - vi har inte hört någonting från dem sedan de verkade vara helt galna av intresse på torsdagen för 3 veckor tidigare. Hela vårat arbete just nu cirkulerar kring nästa termin, för att alla eleverna och lärare är upptagna med slutprov. Det finns inte jättemycket att göra på dagarna - och ibland känns det som man inte gör någonting!
På den goda sidan så tog det nästan tre månader i Sydafrika innan jag för första gången känner att jag har för lite att göra - och det kan man alltid göra någonting åt! Biblioteket går otroligt bra, just nu har vi över 30 böcker utlånade och eleverna och lärarna verkar jättepositiva till biblioteket.
Rektorn har naturligtvis inte slutat aga barnen, men både jag och Jonathan behandlar eleverna med en respekt som jag tror att de inte får från någon annan på skolan. Kanske skämmer vi bort dem, kanske börjar de tro att de kan göra vad de vill med oss - men då får de kanske för första gången uppleva att någon på skolan förlorat respekten för dem.. The future will tell!
Det finns så mycket skillnad man vill göra här nere, och allt verkar ganska abstrakt just nu - men jag tror att det kan bli hur bra som helst nästa termin.
In other news så har min tandvärk tilltagit, min nedre vänstra visdomstand har inflammerat hela vänster käke gör nu skit ont. Kl 10.15 den 7:e December ska jag träffa Dr. Singh om att ta ut (minst) två stycken visdomständer - fest! Jag får knappra piller tills dess..
Hoppas allt är bra med alla hemma, jag kommer hem om 6 och en halv månad och då blir det åka av! Tills dess får ni fortsätta att uppdatera mig med allt ni håller på med och allt kul som händer i Sverige :) Typ snö och sånt ;D
/J
Friday, 4 November 2011
Varför Rektorn på skolan agar sina elever och varför det är svårt att hantera.
Godeftermiddag kära bloggläsare. Idag kanske det är ett lite mindre kul blogginlägg - men det är om något jag finner otroligt intressant och hemskt. Har valt att skriva den i någon slags krönika/reportageform, dels för att få en lite mer seriös röd tråd, dels också för att trots allt slit på Kungsholmens Gymnasium kanske jag saknar att göra en massa kul uppgifter i olika former :) Vill först skriva en liten sammanfattning om min situation:
Jag heter Jonas Hammerskog! Jag har valt att spendera tio månader av mitt sabbatsår efter gymnasiet med att volontärarbeta i en organisation som heter Learning Academy WorldWide. Vi jobbar med att öka läs- och skrivkunnighet på sydafrikanska skolor – och jag och min svenska kollega Jonathan är stationerade på en skola som heter Mogakolodi Masibi Secondary School. Att vi är där beror på att rektorn på skolan är den enda som är villig att satsa tid och energi på vårt projekt – som använder sig av mobile learning för att uppnå vårt mål. Mobile learning är ännu inte en etablerad metod varken i Sydafrika eller någon annan stans i världen.
So here goes:
Barnen på min skola är rädda för mig. De håller sig inte borta ifrån mig, men de är hela tiden på sin vakt. Inte för att jag är äldre än dem, inte för att jag pratar konstig engelska, och inte för att jag är lång, blond och vit. De är rädda för mig för att de är smärtsamt medvetna om, att vilken sekund som helst kan och får jag slå dem – förmodligen helt utan konsekvenser för mig.
Barnen på min skola är rädda för mig. De håller sig inte borta ifrån mig, men de är hela tiden på sin vakt. Inte för att jag är äldre än dem, inte för att jag pratar konstig engelska, och inte för att jag är lång, blond och vit. De är rädda för mig för att de är smärtsamt medvetna om, att vilken sekund som helst kan och får jag slå dem – förmodligen helt utan konsekvenser för mig.
Jag har varit på skolan i Sydafrika i över två månader nu. Jag bor på en lodge i Mahikeng, en stad som är provinshuvudstad i Sydafrikas nordvästra provins – en glesbyggdsprovins där man inte blir förvånad om man måste stanna bilen för att 50 kor har bestämt sig för att gå över vägen. Skolan jag jobbar på ligger i utkanten av en by som ligger i utkanten av provinsen, nära gränsen till Botswana. Femtio meter utanför skolans höga taggtrådsförsedda stängsel börjar Kalahariöknen, inte utkanten utan där den faktiska öknen börjar.
Min status på skolan är lite komplicerad. Jag är inte en anställd lärare på skolan, men rektorn är noga med att se till att jag har samma status som en lärare och därmed lika mycket utrymme att göra lite vad jag vill – och läget är ganska konstigt. Det finns en disciplin som man bara inte hittar i Sverige. Skolan är en av regionens mest högpresterande skolor – med 94.6% av eleverna som klarade årskurs tolv 2010. Ibland när jag har sträckt ut en hand mot en elev för att be om något ryggar de tillbaka. Om jag närmar mig någon bakifrån rycker elever till innan de inser att jag förmodligen inte utgör något hot. Alla verkar bemöta oss varmt, men det har funnits något annat bakom det varma välkomnandet. En respekt bottnad i rädsla för ett system, snarare än för mig som person. Den här veckan fick jag och Jonathan bekräftat vad vi befarade: den disciplin och respekt som finns på skolan bottnar i ett system som drivs av rädsla och total lydnad – ett system där man får stryk om man gör något rektorn inte tycker om.
Så vad kvalificerar beteende som leder till att man blir slagen? Ibland ser vi rektorn gå omkring med vad han kallar sin ”walking-stick” och motar mot folk av, för oss, oklar anledning. Vad vi förstår så finns det väldigt många olika saker man kan göra för att förtjäna denna bestraffning av rektorn. Komma för sent till skolan, inte komma till skolan, vara för högljudd, ha ett förhållande med en annan elev på skolan eller inte visa tillräcklig respekt mot lärare och vuxna. Här frågar jag mig – hur ofta händer inte dessa saker på en skola i Sverige? Det är ju fullständigt oacceptabelt att någon får stryk på grund av sådana fullständigt, enligt mig, löjliga skäl.
Jag pratar med Thapelo, som är ”Head Boy” vilket motsvarar klassrepresentant i årskurs 12. Vi sitter i det bibliotek jag och Jonathan organiserat och gjort till en läxhjälpssal. Jag frågar honom om rektorn ofta agar eleverna på skolan. Thapelo svarar med ett leende på läpparna att det händer varje dag. Han verkar inte förstå mina reaktioner, jag tittade förmodligen på honom som om han sa något helt obegripligt. Han berättar att agan är nästan som en hobby för rektorn, och att eleverna har börjat hitta strategier för att undvika att i alla fall få ont när de får stryk. Jag får veta av honom att de flesta elever stoppar kläder innanför sina underkläder – så att när rektorn använder sin käpp för att slå dem på rumpan känner de knappt någonting. Detta berättar han med ett skratt, han litar på mig och tycker det är vansinnigt kul att en ”vuxen” faktiskt undrar om våldet från skolans ledning.
Thapelo skyndar till sin nästa lektion, han får väl stryk om han är sen tänker jag. Jag frågar Thabang, min lokala kollega, om han tycker att det är okej att eleverna konstant är rädda för att bli slagna. Han berättar, också med leende på läpparna att det är självklart inte är bra att man måste slå barnen – men systemet är i alla fall effektivt. Helt omedveten om att man kan tänka på ett annat sätt börjar Thabang förklara situationen för mig.
För situationen är inte så enkel som jag först gjorde den till. Innan rektorn blev rektor på Mogakolodi ungefär 2002 – var skolans situation hemsk. Läget var lågpresterande, oregerligt och okontrollerbart. Rektorn har inte bara agat folk för de skäl jag nämnt ovan – men även för skäl som att elever har planterat cannabis på skolgården. Elever har varit våldsamma, drog- och alkoholpåverkade. Så var situationen för hela skolan. Rektorn har alltså tagit skolan från en skola som knappt gav någon några som helst möjligheter i livet – till en skola där elever mitt ute i lantliga Sydafrika får en chans som de inte annars skulle få. Han har gjort en helomvändning helt enkelt.
Och inte bara det – inga av de system vi har i Sverige som gör aga onödigt, omoraliskt och oacceptabelt finns här. Skolan är obligatorisk till årskurs 12 – barn blir behandlade som småbarn fram tills de går ut gymnasiet. Det finns inget system som tar hand om barn som inte klarar årskursen. Det finns en kille i årskurs 7 som är 19 år gammal, äldre än mig. Många föräldrar är inte emot aga, utan ser det som ett bra och framför allt effektivt sätt att uppfostra barn. Skolan ligger otroligt långt ifrån regeringens kritik och undersökningar – som vad jag förstår sköts dåligt oavsett var i landet man är. De sista två sakerna betyder att det inte finns någon som helst påtryckningar utifrån för att stoppa detta system. Allt detta tillsammans lämnar en med väldigt få alternativ. Relegering då? Här innebär en relegering att man förmodligen inte får någon mer chans i skolsystemet. Man överger barnet att klara sig själv. Vad är det för lösning?
Så hur ska man hantera detta? Hur ska jag hantera att skolan är ”så bra” som den är på grund av metoder jag finner helt oacceptabla? Här har jag världens chans att göra verklig skillnad för läs- och skrivkunnigheten, både kortsiktigt och långsiktigt, för en hel skola. Att ställa ultimatumet ”Vi jobbar inte med en skola som använder de här metoderna” vore att eventuellt slänga bort alla de möjligheter vi är här för att ge barnen. Och vilka är att klaga när vi inte har någon alternativ lösning? Vi har ingen aning vad skolan själv kan göra utan stöd från den Sydafrikanska regeringen, som förbjuder aga, men medger också att de inte är tillräckliga när det gäller alternativa lösningar till problemet.
Vad gör man då? Låter det vara och försöker göra sitt bästa för att göra skillnad? Nej, det är inte så man ändrar ett system. Vi, jag och Jonathan främst, måste som utomstående visa att vi blir obekväma av och inte accepterar dessa metoder. Vi är fullt medvetna om att vi inte har svaret på vad man ska göra istället – men om det visar sig att det enda vi kan göra är att några färre barn per år får stryk, och rektorn tänker mer än två gånger innan han bestämmer sig för att aga ett barn som ”varit för högljudd”, så har vi gjort skillnad – och det är viktigt.
Situationen och kulturen är så olik att jag inte kan relatera till den, och det är skrämmande för mig. Situationen är så olik, att det enda jag har att komma med är att ”det är aldrig okej att bruka våld mot en annan människa, speciellt inte i ett barns uppfostran”. Och det måste jag hålla hårt i. Bara för ett system är ”effektivt”, betyder inte att det är okej. Apartheid var förmodligen också ett ”effektivt” system, byggt på metoder och värderingar som också är helt oacceptabla. Vi måste hålla hårt i de viktiga värderingarna, och öppna ögonen för vad som händer i världen runt oss. Även om det är ett mycket mer utbrett system här i norra Sydafrika, är jag säker på att barn blir slagna i Sverige varje dag.
Förhoppningsvis, allt eftersom det blir varmare och varmare i Sydafrika och kallare och kallare i Sverige, blir färre barn agade varje dag – och vi kan leva i den värld vi vill leva, och inte bara tro att vi gör det.
Jonas Hammerskog
Om ni har förslag, funderingar eller idéer kring något av det här är jag otroligt tacksam om ni berättar det för mig. Om någon kan tänka på en lösning eller tillvägagångssätt som jag inte jag kommer på vore jag otroligt glad för all hjälp. Hoppas allt är bra med er i Sverige! Bara sju månader tills jag åker hem..
Subscribe to:
Posts (Atom)