Varför Rektorn på skolan agar sina elever och varför det är svårt att hantera.

Godeftermiddag kära bloggläsare. Idag kanske det är ett lite mindre kul blogginlägg - men det är om något jag finner otroligt intressant och hemskt. Har valt att skriva den i någon slags krönika/reportageform, dels för att få en lite mer seriös röd tråd, dels också för att trots allt slit på Kungsholmens Gymnasium kanske jag saknar att göra en massa kul uppgifter i olika former :) Vill först skriva en liten sammanfattning om min situation:

Jag heter Jonas Hammerskog! Jag har valt att spendera tio månader av mitt sabbatsår efter gymnasiet med att volontärarbeta i en organisation som heter Learning Academy WorldWide. Vi jobbar med att öka läs- och skrivkunnighet på sydafrikanska skolor – och jag och min svenska kollega Jonathan är stationerade på en skola som heter Mogakolodi Masibi Secondary School. Att vi är där beror på att rektorn på skolan är den enda som är villig att satsa tid och energi på vårt projekt – som använder sig av mobile learning för att uppnå vårt mål. Mobile learning är ännu inte en etablerad metod varken i Sydafrika eller någon annan stans i världen.

So here goes:

Barnen på min skola är rädda för mig. De håller sig inte borta ifrån mig, men de är hela tiden på sin vakt. Inte för att jag är äldre än dem, inte för att jag pratar konstig engelska, och inte för att jag är lång, blond och vit. De är rädda för mig för att de är smärtsamt medvetna om, att vilken sekund som helst kan och får jag slå dem – förmodligen helt utan konsekvenser för mig.

Jag har varit på skolan i Sydafrika i över två månader nu. Jag bor på en lodge i Mahikeng, en stad som är provinshuvudstad i Sydafrikas nordvästra provins – en glesbyggdsprovins där man inte blir förvånad om man måste stanna bilen för att 50 kor har bestämt sig för att gå över vägen. Skolan jag jobbar på ligger i utkanten av en by som ligger i utkanten av provinsen, nära gränsen till Botswana. Femtio meter utanför skolans höga taggtrådsförsedda stängsel börjar Kalahariöknen, inte utkanten utan där den faktiska öknen börjar.

Min status på skolan är lite komplicerad. Jag är inte en anställd lärare på skolan, men rektorn är noga med att se till att jag har samma status som en lärare och därmed lika mycket utrymme att göra lite vad jag vill – och läget är ganska konstigt. Det finns en disciplin som man bara inte hittar i Sverige. Skolan är en av regionens mest högpresterande skolor – med 94.6% av eleverna som klarade årskurs tolv 2010. Ibland när jag har sträckt ut en hand mot en elev för att be om något ryggar de tillbaka. Om jag närmar mig någon bakifrån rycker elever till innan de inser att jag förmodligen inte utgör något hot. Alla verkar bemöta oss varmt, men det har funnits något annat bakom det varma välkomnandet. En respekt bottnad i rädsla för ett system, snarare än för mig som person. Den här veckan fick jag och Jonathan bekräftat vad vi befarade: den disciplin och respekt som finns på skolan bottnar i ett system som drivs av rädsla och total lydnad – ett system där man får stryk om man gör något rektorn inte tycker om.

Så vad kvalificerar beteende som leder till att man blir slagen? Ibland ser vi rektorn gå omkring med vad han kallar sin ”walking-stick” och motar mot folk av, för oss, oklar anledning. Vad vi förstår så finns det väldigt många olika saker man kan göra för att förtjäna denna bestraffning av rektorn. Komma för sent till skolan, inte komma till skolan, vara för högljudd, ha ett förhållande med en annan elev på skolan eller inte visa tillräcklig respekt mot lärare och vuxna. Här frågar jag mig – hur ofta händer inte dessa saker på en skola i Sverige? Det är ju fullständigt oacceptabelt att någon får stryk på grund av sådana fullständigt, enligt mig, löjliga skäl.

Jag pratar med Thapelo, som är ”Head Boy” vilket motsvarar klassrepresentant i årskurs 12. Vi sitter i det bibliotek jag och Jonathan organiserat och gjort till en läxhjälpssal. Jag frågar honom om rektorn ofta agar eleverna på skolan. Thapelo svarar med ett leende på läpparna att det händer varje dag. Han verkar inte förstå mina reaktioner, jag tittade förmodligen på honom som om han sa något helt obegripligt. Han berättar att agan är nästan som en hobby för rektorn, och att eleverna har börjat hitta strategier för att undvika att i alla fall få ont när de får stryk. Jag får veta av honom att de flesta elever stoppar kläder innanför sina underkläder – så att när rektorn använder sin käpp för att slå dem på rumpan känner de knappt någonting. Detta berättar han med ett skratt, han litar på mig och tycker det är vansinnigt kul att en ”vuxen” faktiskt undrar om våldet från skolans ledning.

Thapelo skyndar till sin nästa lektion, han får väl stryk om han är sen tänker jag. Jag frågar Thabang, min lokala kollega, om han tycker att det är okej att eleverna konstant är rädda för att bli slagna. Han berättar, också med leende på läpparna att det är självklart inte är bra att man måste slå barnen – men systemet är i alla fall effektivt. Helt omedveten om att man kan tänka på ett annat sätt börjar Thabang förklara situationen för mig.

För situationen är inte så enkel som jag först gjorde den till. Innan rektorn blev rektor på Mogakolodi ungefär 2002 – var skolans situation hemsk. Läget var lågpresterande, oregerligt och okontrollerbart. Rektorn har inte bara agat folk för de skäl jag nämnt ovan – men även för skäl som att elever har planterat cannabis på skolgården. Elever har varit våldsamma, drog- och alkoholpåverkade. Så var situationen för hela skolan. Rektorn har alltså tagit skolan från en skola som knappt gav någon några som helst möjligheter i livet – till en skola där elever mitt ute i lantliga Sydafrika får en chans som de inte annars skulle få. Han har gjort en helomvändning helt enkelt.

Och inte bara det – inga av de system vi har i Sverige som gör aga onödigt, omoraliskt och oacceptabelt finns här. Skolan är obligatorisk till årskurs 12 – barn blir behandlade som småbarn fram tills de går ut gymnasiet. Det finns inget system som tar hand om barn som inte klarar årskursen. Det finns en kille i årskurs 7 som är 19 år gammal, äldre än mig. Många föräldrar är inte emot aga, utan ser det som ett bra och framför allt effektivt sätt att uppfostra barn. Skolan ligger otroligt långt ifrån regeringens kritik och undersökningar – som vad jag förstår sköts dåligt oavsett var i landet man är. De sista två sakerna betyder att det inte finns någon som helst påtryckningar utifrån för att stoppa detta system. Allt detta tillsammans lämnar en med väldigt få alternativ. Relegering då? Här innebär en relegering att man förmodligen inte får någon mer chans i skolsystemet. Man överger barnet att klara sig själv. Vad är det för lösning?

Så hur ska man hantera detta? Hur ska jag hantera att skolan är ”så bra” som den är på grund av metoder jag finner helt oacceptabla? Här har jag världens chans att göra verklig skillnad för läs- och skrivkunnigheten, både kortsiktigt och långsiktigt, för en hel skola. Att ställa ultimatumet ”Vi jobbar inte med en skola som använder de här metoderna” vore att eventuellt slänga bort alla de möjligheter vi är här för att ge barnen. Och vilka är att klaga när vi inte har någon alternativ lösning? Vi har ingen aning vad skolan själv kan göra utan stöd från den Sydafrikanska regeringen, som förbjuder aga, men medger också att de inte är tillräckliga när det gäller alternativa lösningar till problemet.

Vad gör man då? Låter det vara och försöker göra sitt bästa för att göra skillnad? Nej, det är inte så man ändrar ett system. Vi, jag och Jonathan främst, måste som utomstående visa att vi blir obekväma av och inte accepterar dessa metoder. Vi är fullt medvetna om att vi inte har svaret på vad man ska göra istället – men om det visar sig att det enda vi kan göra är att några färre barn per år får stryk, och rektorn tänker mer än två gånger innan han bestämmer sig för att aga ett barn som ”varit för högljudd”, så har vi gjort skillnad – och det är viktigt.

Situationen och kulturen är så olik att jag inte kan relatera till den, och det är skrämmande för mig. Situationen är så olik, att det enda jag har att komma med är att ”det är aldrig okej att bruka våld mot en annan människa, speciellt inte i ett barns uppfostran”. Och det måste jag hålla hårt i. Bara för ett system är ”effektivt”, betyder inte att det är okej. Apartheid var förmodligen också ett ”effektivt” system, byggt på metoder och värderingar som också är helt oacceptabla. Vi måste hålla hårt i de viktiga värderingarna, och öppna ögonen för vad som händer i världen runt oss. Även om det är ett mycket mer utbrett system här i norra Sydafrika, är jag säker på att barn blir slagna i Sverige varje dag.

Förhoppningsvis, allt eftersom det blir varmare och varmare i Sydafrika och kallare och kallare i Sverige, blir färre barn agade varje dag – och vi kan leva i den värld vi vill leva, och inte bara tro att vi gör det.

Jonas Hammerskog

Om ni har förslag, funderingar eller idéer kring något av det här är jag otroligt tacksam om ni berättar det för mig. Om någon kan tänka på en lösning eller tillvägagångssätt som jag inte jag kommer på vore jag otroligt glad för all hjälp. Hoppas allt är bra med er i Sverige! Bara sju månader tills jag åker hem..

Until next time!
Jonas